Sverige – en nasjon av kalkuner?

Den norske filmen «Lønsj» serverer oss ikke annet enn «trivielle dialoger og uforløste enkeltskjebner, i en film som viser klare mangler på en overordnet visjon», skriver skuespiller Espen Klouman Høiner i Dagbladet. Jeg så nylig Eva Sørhaugs «flettverksfilm» på dvd, og må si meg ett hundre prosent enig!

Men det er ikke bare her hjemme det går trått med filmskapingen for tiden. Tidligere var svensk film synonymt med kvalitet, men de siste to-tre åra har våre naboer i øst prestert svært ujevnt på lerretet.

Du aner ikke lenger hva du kan forvente når du setter deg ned for å se en svensk film. Den ene kvelden har jeg latt meg engasjere av den dypt alvorlige og velregisserte kjærlighetsfilmen ”Den man elsker”, som forsøker å forklare hva som får en mishandlet kvinne til å gå tilbake til ham som nesten drepte henne. Men allerede neste kveld har jeg hånledd av Mikael Persbrandt som svensk gudfar i thrilleren ”Gangster”. Fyren må ha vært full da han takket ja til å spille i filmen, som handler om et Stureplan overfylt med gangstere, der alle trekker pistol for den minste lille uenighet.

I samme gate ligger gangsterthrilleren ”Iskariot”, som i likhet med ”Gangster” forsøker å redde et møkkamanus med å hente inn en stor skuespiller i rollen som gangsterboss. Her er det Michael Nyqvist som har fått den utakknemlige jobben. Brødredramaet handler om den tilsynelatende vellykkede legen Valle og hans narkomane lillebror Adam, som begge havner i knipe når Adam blir fraranet et stort parti med kokain. Plotet er altså langt fra originalt og gangsterklisjeene hagler. Ettersom det ikke finnes noen Judas-karakter i filmen, er det dessuten vrient å forstå filmens tittel.

I kampen om betegnelsen ”tidenes dårligste svenske film” får ”Gangster” sterk konkurranse av den erotiske komedien  ”Alt om min busk” (bildet øverst) av regidebutanten Martina Bigert. Her møter vi nok en tilsynelatende vellykket familie, som flytter til et eksklusivt villaområde. I nabohuset bor to snodige søstre som livnærer seg på å guide folk gjennom sin botaniske hage. Allerede etter få timer i det nye huset begynner familielivet å rakne fullstendig. Både historien og karakterene er usannsynlige og lite morsomme, alle mannfolka er idioter, mens kvinnene er en form for gudinnefigurer som får jorden til å blomstre.
Den samme feministiske tilnærmingen har filmen ”Att göra en pudel” (på ”norsk”: ”White Trash”), om den naive hundefrisøren Rita, som roter seg bort i verdens mest usannsynlige journalist. Han jobber undercover i new age-miljøet og er på jakt etter et patetisk menneske han kan henge ut i avisen.

Etter disse usedvanlig dårlige svenske filmopplevelser var det fantastisk å se den kinoaktuelle ”La den rette komme inn” – en oppsiktsvekkende vellykket adapsjon av John Ajvide Lindqvists sensasjonelle debutroman. Når du hører ordet ”vampyrfilm” vil du kanskje forestille deg en oppskriftsmessig, lite ambisiøs og attpåtil latterfremkallende film i skrekksjangeren. ”La den rette komme inn” kunne ikke brutt sterkere med disse forventningene. I en trist forstad til Stockholms bor mobbeofferet Oskar, som får noe ganske annet å tenke på når den mystiske jenta Eli blir hans nye nabo og venn. Samtidig rystes drabantbyen av et par særdeles blodige mord. Dette er et rørende drama som blander realisme og blodtørstighet på en måte vi aldri har opplevd maken til.

Så søte brødre, jeg har ikke gitt dere opp som filmnasjon riktig enda, og venter i spenning på neste års ”De ofrivillga” og ”Män som hatar kvinnor.”

3 svar

  1. Er det ett land som virkelig er fullt av kalkuner og særlig apekatter så er det Norge.Sverige har både stil,service,og stil.Heia Sverige.

  2. Enig. Svensk kalkun. Selv om jeg ikke har sett de filmene du nevner, heller satser på sci-fi og amerikansk kvalitetsfilm, så er det helt riktig som du sier. Svensk film gikk utfor etter første Änglagård en gang på nittitallet. Etter å ha sett den ene svenske kalkunen større enn den andre, vet jeg ikke om det er noe vits lenger. Det er ikke bra. Og når jeg forsøker å si det til folk jeg kjenner, er det ingen som forstår hva jeg snakker om. Danskene derimot, de får det til. Og norsk film er heller ikke så ille som noen vil ha det til.

  3. Okej, inside info – jag är svensk skådespelare, och ett av skälen till att svensk film är sämre är att det helt enkelt finns mindre pengar. Det görs färre filmer än förr och det tänks mer och mer kommersiellt i stället för kvalitetsmässigt, dvs man tänker att det är viktigare vem som regisserar/spelar huvudrollen än vad filmen egentligen innehåller. Det är otroligt sorgligt och de flesta i min bransch är helt eniga om att det har gått utför ett bra tag. Skälet till att både Danmark och Norge går framåt medan Sverige går bakåt är precis det – det satsas pengar. Så trivialt är det. Kultur kostar, och särskilt kvalitetskultur kostar.

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut /  Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut /  Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut /  Endre )

Kobler til %s

%d bloggere liker dette: